Göteborg!

Då har schlagercirkusen kommit till rätt sida av landet. Bara det att den tredje delfinalen är i Göteborg gör att det känns lite roligare, lite festligare, lite större. Lite mer hemma. Och så bjuds det ju på ett spännande startfält med bland andra Darin, Alcazar och Getty Domein.
Lars Arne står inte i köket i kväll. Inte i vårt i alla fall. Kanske står han i sina föräldrars kök. Han befinner sig nämligen ca nio timmars bilväg från mig och Selma; i Molde.
Så i kväll har jag ingen att klaga, hurra och utbrista "vinnarkänsla" till (tydligen ett uttryck jag bevandrar mig med relativt frekvent under melodifestivalen, enligt Lars Arne).
Men jag hänger inte läpp - och jag är ju inte helt ensam; Selma är ju hemma även om hon vid den här tiden sover gott och inte har upptäckt det fantastiska med schlagercirkusen än. Jag är lika peppad som vanligt. Bullarna, som jag har bakat och ätit alldeles för många av, ligger som fettfadd i magen, och jag hinner se Anja misslyckas i super G, innan jag lagom slår över till cirkusstart.

Kvällens delfinal hinner knappt börja förrän Meltzer börjar snubbla på orden när hon ska skämta till det om Manboys duschsång i förra veckans delfinal. Jag skäms å hennes vägnar och jag funderar på vad som är hennes problem; det känns så krystat och hon känns inte närvarande. Och så slår det mig - hon gör det Stora Felet. The big no no. Hon spelar programledare. Hon är inte programledare. Alls. Över huvudtaget. Hon spelar en roll. Hon är skådis, och även nu spelar hon en roll. Och det funkar inte. Det gör det aldrig.

Måns är bara ung. Han löser manusen bättre och kämpar på. Det enda han saknar är livserfarenhet, pondus. Så han får fortsätta att kämpa och under förutsättningarna kommer han att göra det godkänt. Men tänk om han varit tio, femton år äldre. Gisses Måns, så bra du hade varit då...
Ok, nu när detta är löst kan jag koncentera mig på låtarna.

Förväntningarna är höga på Alcazar, och jag är orolig att de inte kommer infrias. Men det gör de. Det är disco till hundra procent, och hade Lars Arne varit hemma hade jag tvingat upp honom för lite rumpskakning. Det svänger och jag gillar det. Bra start på kvällen.

Sen är det Johannes Bah Kuhnkes tur. Jag är mest nyfiken på vem Alice Bahs man egentligen är. Han ska visst vara en relativt känd skådis, men jag har missat honom. Vet mycket mer om hans fru. När han sjunger funderar jag mest på hur han och Alice har det hemma och vad de pratar om vid middagsbordet. Låten går mig lite förbi, men hade han varit super, så hade jag nog lagt märke till det.

Elin Lanto har jag inte höga förväntningar på. Vet egentligen inte varför. Det är bara en känsla (ingen vinnarkänsla alltså...). Jag kan bara tänka på den ultra-amerikanska tv-showen The doctors. (För er som har missat detta fenomen så är det en tv-show med fyra läkare som pratar om olika sjukdomar och skönhetsoperationer.) I introt sjunger någon "Doctor doctor, give me an answer". Komiskt lik Elins refreng...

Sen visar det sig att nästa bidrag bland andra är skriven av Kenneth Gärdestad. Mannen som skrev Satellit, som brodern Ted tävlade med 1979. Historiens bästa schlagerlåt! Jag har inte ord nog för att beskriva vad jag känner för Ted Gärdestads musik, som Kenneth är en del av. Jag fullkomligt älskar texterna och melodierna. Och när jag hör Erik Linder sjunga Hur kan jag tro på kärlek, så hör jag Ted röst. Tänk om Ted hade sjungit den... Men det är det inte, och låten kommer inte att göra något avtryck. Jag får en klump i halsen, jag saknar Ted...

Getty kan jag känna lite medlidande med. Det är naturligtvis ett bidrag som är med för att bredda utbudet, för att alla ska få sin smak tillfredsställd, för att alla ska kunna se melodifestivalen, och för att spektaklet dessutom ska vara politiskt korrekt. Jag gillar i och för sig låten, men förstår att den inte har en chans. Det förstår nog han också, men nu har han något att berätta för barnbarnen.

Sen kommer schampooreklamen. Alla sjuttiotalister eller äldre hade någongång en Timoteischampooflaska i duschen. På framsidan var det en bild på en söt tjej med rågblont långt skandinaviskt hår. Jag känner lukten av det. De här tjejerna skulle kunna göra reklam för schampoot, med sina blonda nytvättade hår, rosiga kinder, friska blick och nordiska framtoning med dragspel (hörde man det?), fiol och mandolin. Tror inte de har en chans, men fel hade jag. Jättefel. Jätte. Årets första riktiga skräll.

Förväntningarna på Darin är skyhöga. Och in kommer en man. Darin har blivit vuxen och det klär honom väldigt väl. Låten sitter som en smäck och den funkar internationellt. Kul. Satsar min suddgummisamling på att denna går hela vägen.

Rocktjejerna gillar jag på en gång. Tjejen som sjunger slår schampootjejerna och Elin Lanto så de ska skämmas. Refrengen sätter sig. Detta är kvällens favorit för mig. Helt oväntat. Tippar dem till finalen, men att få en andra chans är inte dåligt det heller.

Måste få avsluta med att kommentera Hotet. Det enda inslag som känns rätt. De andra känns som utfyllnad för att begränsa romrussinens direktframträdanden till minimalt (kinesisk reklam och intro till Sex and the city känns väldigt, VÄLDIGT krystat och mal placé). Dolph är sjukt rolig och roligast av allt är hans ståmoped. Parodin på Björn Ranelid är redan klassisk. Ser fram emot fortsättningen.

Nästa helg får jag se delfinal fyra med mina lika schlagertokiga systrar. DET längtar jag till.