Ikväll är det som att sitta på en annan planet, än den vi huserade på för exakt en vecka sedan. Ingen konkurrerande schlagerfinal på nrk, så luften är behaglig och axlarna nersjunkna. Och middagen står inte på bordet. Efter semlefrosseri (mina svenska hemlagade) tidigare på dagen, så är vi inte direkt hungriga. Så LA står i köket och gör pizza till lite senare. Jag sitter alltså helt själv i soffan med ett glas vin, en skål med kalamata och pinnen (Lars Arnes namn på fjärren) i handen - naturligtvis inte för att byta kanal, utan för att höja och sänka beroende på kvaliteten på låtarna. Det enda som är sig likt är att vår egen lilla semla ligger och sover som en baby.
Jag noterar på en gång att utan Dolph så har festivalen tappat sin stjärnglans, glamouren; fjäderboan runt halsen. Kvar står två skuggor, två ensamma romrussin i Aladdinasken. De kämpar ju på så gott de kan stackarna, men för mig blir allt lite skoltv. Toalettsketcher brukar generellt vara lite skoltvvarning, och detta känns dessutom snabbt ihopkastat. Men två gånger skrattar jag till lite. Lite. Första gången när kameran zoomar in Meltzer aka Perellis höga hårfäste. Andra gången åt Anja Pärsons typiska solbränna. Mitt i prick. Eller mitt i blink, som det heter här i Norge. Annars kan Meltzer bättre när det kommer till parodier.
Manusen är inte knivskarpa, och romrussinen har svårigheter att komma sig igenom dem på ett okonstlat och avslappnat sätt. Det blir bara jobbigt att se. Ser att de försöker och själva inser att det inte riktigt går. "Kan inte Dolphan komma tillbaka och hugga lite mer is?"
Kvällens startfält är relativt lätttippat. När Manboy entrar scenen får jag direkt en vinnarkänsla. Han har det. Och jag tänker på två tjejer i Halmstad som kollar nu och jag vet med all säkerhet att i alla fall en av dem står och dansar med, och nu fått en ny favorit. Avslutningen i vattenfallet är grym. En pojkspoling som kommer få många många småtjejer att skrika sig hesa på sommarens Rixturné.
Andra generationen och Dogge är precis så som man tror att det ska vara. Ett bidrag som aldrig har en chans. Men jag gillar Dogge, så jag diggar med lite för att vara snäll.
Halmstadtjejen glömmer jag så fort jag har hört låten. Tråkiga kläder, tråkig framtoning och en slätstruken låt. Synd. Hon var ju ändå från Halmstad...
Mist och Highlights. Jag har aldrig förstått riktigt hur de kom med. Någon webbröstning? Lite schlagerfeeling i refrängen, och i om med att man då antagligen har kunnat höra låten på webben ett tag, så är jag rätt säker på att den får åka gräddfil till finalen. Så fel jag har.
Då och då kommer Lars Arne in med mjöl i ansiktet och diverse ingredienser i handen och ställer frågor som; Vem är det? och går ut igen. Inte så engagerad. Och jag kan ju knappt släppa blicken från tv:n, så jag är lika glad för det. Att han går ut till sin gigantiska hög av riven ost.
När Pauline visas i bild vaknar jag till och hoppets ljus tänds i ögonen som inte kan se sig mätta på de läckra kläderna, coola numret och den fantastiska rösten. En sån där svart röst som vi vita tjejer aldrig kan få hur mycket vi än övar och härmar. Heja! Sucker for love sätter sig som ett mantra i huvudet.
Andreas Johnson låter precis som man förväntar sig. Och jag gillar det. Hans röst är speciell; lite sexig på något vis. Och Bobby "jag har skrivit tusentals schlagerbidrag - som kommit med (=37 st)" Ljunggren är ju kompositör, så att det ska gå hem i stugorna tvivlar jag inte en sekund på. Han kan sin sak Bobby.
Kalle och Orsa spelmän har spelat i Jakobs stege. Bara därför är man fasiken värd att gå vidare. Det är stort. Låten är inte så speciell, men Kalle M lite söt där han står. Trodde dock inte de skulle gå vidare. En lite kul felgissning.
Att se Hannas banderoller ute i folkhavet är lite absurt. Hon heter dessutom Lindblad, som jag också hade hetat om jag gift mig med min pojkvän jag hade i åttan. Jag älskar hennes show, det är tufft och sticker ut. Ja, det är show. Hon är verkligen värd i alla fall en andra chans.
Pizzan har kommit på bordet och jag ger Lars Arne en liten brief. Han mmm:ar mest lite artigt. Vi ser pausunderhållningen, och jag lägger sakta ner gaffeln när de duktiga tjejerna tar ton. Den norska motsvarigheten med en kör bestående av utvecklingstörda, Dissimilis, är väldigt känd och omtyckt här i Norge och denna svenska grupp är värd samma erkännande. Men är man med i Melodifestivalen så har man ju faktiskt kommit ett stycke... Men?! Jag ställer mig upp. Är det Måns som kommer strosande ut på scenen och tar uppmärksamheten från dem?? Jag landar hårt i soffan.
Nä, programledarna har inte gjort mycket rätt ikväll. Tur att de inte tävlar. Nästa lördag får vi ju se Alcazar igen. Det ser jag fram emot. Nästan lika mycket som att se om Måns och Kristin ska gradera upp sig till var sin körsbärslikör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar