Sista delfinalen och kladdkaka

Då landade schlagercirkusen i Malmö, och familjen Kringstad-Petersson på Hultet.

Amalia firar sin födelsedag, OS är hetare än någonsin med skidor Sverige mot Norge, och fjärde delfinalen - allt samtidigt. Den stora frågan är nu hur allt ska lösas, pusslas och delas upp utan att bråk och knytnävegemäng ska uppstå.

Huset bubblar - barn leker, vuxna dricker gott och diskuterar skidteknik och tonartshöjningar, presenter öppnas och det sjungs för födelsedagsbarnet. Tajmingen är perfekt. Smörgåstårtan ligger som en smäck i magen när alla letar sittplats framför tv:n. Männen sitter på rad vid lilla tjocktv:n uppepå (men som snart byts mot matsalsbordet och glas i handen) medan mammor, systrar, svärmor och barn får den stora fina platt-tv:n i tv-rummet. Folk sitter i soffan, fotöljer och trängs på golvet med två hundar. Men trots den schlagernerd man är så känns det lite kluvet. Dessa veckor har jag och OS varit riktigt goda vänner och umgåtts en hel del. Men det är ju ändå melodifest, så Jöback i Malmö går trots inte att slå i kväll.
Ljudnivån är hög. Alla är duktiga tyckare och vet allt om allt. Och familjens motto har alltid varit - hörs man inte så pratar man bara ännu högre. Godisskålarna bärs fram (men man får bara ta en bit per låt om man är under 13 år), ny dricka på bordet, någon har schlager t-shirt, en annan grön fjäderboa kvällen till ära. Volymen på tv:n höjs när första tonen på signaturmelodin börjar.

Trots djup koncentration så måste jag säga att mitt tittande blir fragmentariskt. Det är en konst att kunna följa med till hundra procent med en hög med andra tyckare som pratar oavbrutet (jag är själv en av dem).

Vi är ganska överrens om att Sibel är läcker och låten tuff och modern. Helt klart värd att gå vidare. - De fattar ju ingenting. De om ringer in och röstar.

Py Bäckman dyker upp på tv-skärmen. Jag dyker ner i godisskålen. Jag tittar upp och spektaklet har lämnat scenen. Puh. Är tvärsäker på att de äldre artisterna enkom är med för att de äldre som tittar ska få lite igenkänningsfaktor. Ingen. Ingen kan ju tro att en som Py går vidare. Vet fortfarande inte varför hon använde den utstyrsel hon gjorde. Kanske får vi aldrig veta.

Sen entrar NEO scenen. Jag och mina systrar blir alla betagna och rösterna går upp i falsett när vi ska försöka slå varandra i superlativ för att förklara honom. Visst är han lik Mika och sjunger som honom. Men vad gör väl det? Mika är ju superbra.

Jag är glad för att medlemmarna i Lovestoned inte var på Hultet och hörde oss mangla dem från tårna och uppåt. Jo, föresten. De kunde fått vara på Hultet istället för i Malmö. Ord som smaklöst, dansbandsfrilla och skämt regnar ner över tvhörnan.

När Anna Bergendahl sjunger delar sig våra meningar första gången för kvällen. Ena halvan (inklusive jag själv) gillar henne. Hon är söt som en sockertopp och sjunger som en kvinna som druckit whisky varje dag i hela sitt liv. (Apropå whisky så har herrarna viktiga diskusioner i matsalen nu.) Andra halvan, med en av systrarna i spetsen, tycker att hon är en fejk. Att hon inte har en sådan mörk röst egentligen, utan sjunger liksom på låtsas. Alma, fem och ett halvt, tycker hon är söt. Jag tycker i alla fall att hon var given att åtminstone gå till andra chansen.

Nästa bidrag delar också gänget. Pernilla Wahlgren lockar fram känslor som inte ofta visas. En syster sjunger med med full hals och skriker av lycka när tonartshöjningen äntligen kommer, en annan muttrar att sådan här schlager är lika oaktuell som Py. Själv undrar jag hur hon tänker. Melodifestivalen betyder stor genomslagskraft och en relativt stor chans att få en karriär, alternativt väcka liv i en slumrande sådan. Så jag säger det igen - hur tänkte hon? Du får inte en göra en skiva eller åka på turné om du ställer upp med en sådan låt. Det tror jag du också förstår. Det borde du i alla fall.

Noll disciplin kunde inte ställa upp med en låt med bättre titel. Vill inte använda fler tangenttryck på dem.

Peter Jöback är ju minst sagt favorittippad och kvällens stora stjärna. Gänget runt tv-bordet på Hultet är ganska överrens om att förväntningarna kanske var lite väl höga. Låten satte sig inte riktigt så som man kanske hade trott. Men han har ju en röst som sammet. Kanske efter några fler lyssningar så.

Nu till dessa presentationer som deltagarna gör innan sina framträdanden. De ska alltså stå utlämnade framför en kamera och helt naturligt ("var bara dig själv") berätta en rolig anekdot eller ett dråpligt minne om en gammal pojkvän. Dessutom ska helst allt knytas ihop lite klämkäckt. De flesta har ingen kameravana över huvudtaget. Och det är en konst att prata helt naturligt som sig själv framför en kamera (att gömma sig bakom rollen som tex programledare eller nyhetsuppläsare är en enkel match i jämförelse). Så det kan inte bli annat än krystat och pinsamt. Väldigt krystat. Stackarna. Vad jag har saknat Luuks enkla lekar med deltagarna. Låt aldrig deltagarna behöva gå igenom denna tortyr en gång till. Det är inte kul för någon.

Kladdkakan är nu framdukad och kaffet upphällt. Alla tar (sin egen) ton i Ja må du leva - utan varken tonartshöjning eller Carolafläkt. Men med väldigt mycket känsla. Vinnarkänsla.