Pulkåk

Förra lördagen var det premiäråkning med pulken (vet inte vad den kallas på svenska - upplys mig gärna). Selma storkoste sig i skinnpåsen som hon satt nerbäddad i. Efter en stund var det dags för varmchoklad-stop.

Halmstadtur

Efter Hultetturen körde Lars Arne hem för att börja jobba igen. Selma och jag passade på att stanna ett par dagar extra hos Amalia och Tobias i Halmstad. Amalia var ledig på måndagen, så då vi gick på stan.

Det var kul att busa med Tobias. På deras köksgolv tog Selma senare på kvällen sina första medvetna haltag, när hon jagade en jättekul leksak Tobias gjort till henne - en burk med en enkrona i.

Nakenfisen äter kvällsmat.

Att åka tåg hem var ett äventyr. Först var det jättekul.

Fick sitta i eget säte och allt.

Efter ett tag blev hon sömnig och planen var att hon då skulle somna och sova tills vi kom fram... Men den planen gick rakt åt... Semlan var jättetrött men ville inte under några omständigheter sova. Hon ville heller inte sitta eller stå. Det började med smågnäll, som snart gick över i skrik och de två sista timmarna i gallskrikning. Stackars de som satt i vår vagn... Fick några medlidsamma blickar när vi gick av tåget.

Jobb/födelsedag/melodifestival-Hultetbesök

Efter middagen var det dags för sista delfinalen. Selma var redo med fjäderboa runt halsen och lyspinne i handen. I bakgrunden tittar moster Matilda avundsjukt på.

Till födelsedagsmiddag bjöds det på antagligen det svenskaste man kan äta - smörgåstårta. Mums!

Strike a pose! Lars Arne och Selma bjuder till kvällen till ära.

På Hultet hjälptes vi åt att tömma och slänga en massa bråte på logen. Efter en dag med arbete, väntade en kväll med festligheter. Amalia fyllde (nästan) år, så det var födelsedagskalas med melodifestivaltema.
Selma var hungrig efter en dags hårt arbete och får här hjälp med maten av moster Amalia och kusin Alma.

Vinterferie/Sportlov i Molde

När Lars Arne hade vinterferie åkte vi upp till Molde. Där var det stålande väder i stort sätt hela tiden och perfekta förhållanden i backen. Selmas farmor och farfar var mer än gärna barnvakt, så det blev några timmars skidåkning varje dag.

Lars Arne

Hanna

Det var otroligt mycket snö. Så här såg det ut på gatan utanför huset.

Pappa och Selma

Myser med pappa. Förr en favoritposition, nu mer sällsam - det är ju så tråkigt att ligga still.

Bad bad mera bad

Badflickan beundrar sig i spegeln.

Andra chansen och förfall

Allt går sönder. Ibland är allt helt och som det ska. Och ibland är det som att en sak som går sönder drar med sig en massa annat i fallet. Det börjar med att vi har mysmorgon i sängen och abrupt avbryter Selma den genom att riva ner en glaslampa från fönstret så att glasskärvorna yr över golvet. (Inga fler glaslampor där.) Glömmer fort fadäsen och nynnar glatt i köket när jag senare fixar lunch till the lamp destroyer. Sätter på kranen. Pjonk. Och där slutar kranen att funka. Det spelar ingen roll hur mycket jag rycker och drar i handtaget - vattnet fortsätter att spruta som det aldrig gjort förr.

Vår gammelfixarfarbror i porten bredvid blir blixtinkallad. Han dyker upp med världens största skiftnyckel och snart är vattnet avskruvat (fick såga upp en träplatta först bara). Men kranen funkar ju fortfarande inte. Så i nuläget har vi bara kallvatten i köket (som måste sättas på genom att vrida på en kran under diskbänken, och i badrummet har vi bara varmvatten. Ska man duscha måste man sätta på kallvattnet i köket så det står och sprutar under tiden. En lite kul parentes är dock att granngubben visar sig ha bott i vår lägenhet. Han och frugan flyttade till sin nuvaranade trea 1963. Han var mäkta imponerad över hur modern vår lägenheten nu var; med helkaklat badrum och vattenblandare i köket (vi har varit hos dem, och det ser likadant ut där som det gjorde 1963 och de har således fortfarande en kall och en varm kran i sitt kök).

Vi försöker förtränga lampkross och vattenkaos, och laddar inför kvällen. Entrecoten ligger på tallriken och vitlökssmöret rinner ner längs sidorna och bildar stora pölar på tallriken. Lördagskänslan börjar infinna sig och klockan åtta slår vi på svt.

Lider nästan (nästan!) med Pernilla som ska upp med sin tuggummiåttiotalsschlager mot den innerliga balladen med Pain of Salvation. Och ut åker PoS, så snabbt att sista tonen av sångarens starka stämma knappt har hunnit tystna. Där inser jag att dagens sönderfall inte är slut...

Den svåraste duellen är den mellan Pauline och Crusified Barbara. Gillar båda på olika sätt. Men måste hålla på CB ändå. Låten är tuff, tjejerna rockar och sångerskans röst går genom både himmel och helvete.

Orsa spelmän och Neo är söta på sina sätt. Dock väldigt olika. Men en sak har de gemensamt - de har båda tonartshöjningar i sann schlageranda. Det är en loose loose situation. Oavsett vem som åker ut så är det en skam att Pernilla är vidare och en av dem inte. Uppenbart är att Kalle och co kommer bli riktiga långkörare på Svensktoppen oavsett utgång i kväll. Därför tycker jag lite extra synd om Neo som åker. Willy Wonka är Lars Arnes favorit för kvällen så han ropar nu högt att Sverige kan glömma en bra placering i Oslo och att det hela är ett stort skämt (ett svenskt ord han ofta slänger sig med). Jag kan inte låta bli att skratta åt hans stora engagemang för svenska melodifestivalen (tror varken han hade sett norska eller svenska innan han träffade mig).

Jessica Andersson och hennes låt är så tråkiga att klockorna stannar. Självklart går Alcazar vidare. Är inte jätteimpad av dem heller, men det är ju i alla fall lite show. Men nej nej. Folk ute i landet lyfter luren och betalar för att rösta på Jessica. Kanske samma människor som röstade på popp-pinglan Pernilla, 45 år.

Fröken poppelipopp möter Crusified Barbara i semin. Ut med dunder och brak åker de coola tjejerna, som gav Örebro lite rockglory. Och till Globen går alltså en låt som lika gärna kunde ha tävlat mot ABC och Anna Book 1986. (Och ABC skulle krossat Jag vill om du vågar.) Lars Arne vill nu byta kanal och står upp och viftar med pinnen (hans namn för fjärrkontrollen). Han är nästan lika upprörd som jag. Jag hindrar och hyschar honom så att vi åtminstone kan se Kalle slå ut tråååkJessica. När jag inser att Jessica har slagit ut även Kalle, så undrar nog grannarna vad vi sysslar med. För hos oss är ljudvolymen hög. Vi skriker och försöker överrösta varandra när vi ska förklara hur usel hela Andra chansen är. Undrar vilka sopor som har röstat och tappar tron på hela mänskligheten.

Av en grupp med relativt hög klass går bottenskrapet vidare. Två likadana. Två Carolafläktar, som Lars Arne så bildligt uttrycker det. Jessica skrattar och säger att det inte var dåligt att två MILFar har gått till finalen. What?! Tar hon så uppenbart förgivet att alla vill ligga med dem? Två småbarnsmorsor kanske hon menade. Då kanske hon skulle sagt det.  (Kan inte i min bitterhet låta blir att undra om flickorna har gått vidare på grund av sympatier. En har ju missat sin brors bröllop dagen till ära och en annan har just släppt en bok där hon berättar om sin trasiga barndom.)
En krossad lampa och en vattenkran som blivit hysterisk känns som en västanvind just nu...

Finalen nästa vecka har ett riktigt starkt startfällt. Hur det går vågar man ju inte ens börja tänka på. Antagligen tar schampookvartetten hem hela skiten.

Sista delfinalen och kladdkaka

Då landade schlagercirkusen i Malmö, och familjen Kringstad-Petersson på Hultet.

Amalia firar sin födelsedag, OS är hetare än någonsin med skidor Sverige mot Norge, och fjärde delfinalen - allt samtidigt. Den stora frågan är nu hur allt ska lösas, pusslas och delas upp utan att bråk och knytnävegemäng ska uppstå.

Huset bubblar - barn leker, vuxna dricker gott och diskuterar skidteknik och tonartshöjningar, presenter öppnas och det sjungs för födelsedagsbarnet. Tajmingen är perfekt. Smörgåstårtan ligger som en smäck i magen när alla letar sittplats framför tv:n. Männen sitter på rad vid lilla tjocktv:n uppepå (men som snart byts mot matsalsbordet och glas i handen) medan mammor, systrar, svärmor och barn får den stora fina platt-tv:n i tv-rummet. Folk sitter i soffan, fotöljer och trängs på golvet med två hundar. Men trots den schlagernerd man är så känns det lite kluvet. Dessa veckor har jag och OS varit riktigt goda vänner och umgåtts en hel del. Men det är ju ändå melodifest, så Jöback i Malmö går trots inte att slå i kväll.
Ljudnivån är hög. Alla är duktiga tyckare och vet allt om allt. Och familjens motto har alltid varit - hörs man inte så pratar man bara ännu högre. Godisskålarna bärs fram (men man får bara ta en bit per låt om man är under 13 år), ny dricka på bordet, någon har schlager t-shirt, en annan grön fjäderboa kvällen till ära. Volymen på tv:n höjs när första tonen på signaturmelodin börjar.

Trots djup koncentration så måste jag säga att mitt tittande blir fragmentariskt. Det är en konst att kunna följa med till hundra procent med en hög med andra tyckare som pratar oavbrutet (jag är själv en av dem).

Vi är ganska överrens om att Sibel är läcker och låten tuff och modern. Helt klart värd att gå vidare. - De fattar ju ingenting. De om ringer in och röstar.

Py Bäckman dyker upp på tv-skärmen. Jag dyker ner i godisskålen. Jag tittar upp och spektaklet har lämnat scenen. Puh. Är tvärsäker på att de äldre artisterna enkom är med för att de äldre som tittar ska få lite igenkänningsfaktor. Ingen. Ingen kan ju tro att en som Py går vidare. Vet fortfarande inte varför hon använde den utstyrsel hon gjorde. Kanske får vi aldrig veta.

Sen entrar NEO scenen. Jag och mina systrar blir alla betagna och rösterna går upp i falsett när vi ska försöka slå varandra i superlativ för att förklara honom. Visst är han lik Mika och sjunger som honom. Men vad gör väl det? Mika är ju superbra.

Jag är glad för att medlemmarna i Lovestoned inte var på Hultet och hörde oss mangla dem från tårna och uppåt. Jo, föresten. De kunde fått vara på Hultet istället för i Malmö. Ord som smaklöst, dansbandsfrilla och skämt regnar ner över tvhörnan.

När Anna Bergendahl sjunger delar sig våra meningar första gången för kvällen. Ena halvan (inklusive jag själv) gillar henne. Hon är söt som en sockertopp och sjunger som en kvinna som druckit whisky varje dag i hela sitt liv. (Apropå whisky så har herrarna viktiga diskusioner i matsalen nu.) Andra halvan, med en av systrarna i spetsen, tycker att hon är en fejk. Att hon inte har en sådan mörk röst egentligen, utan sjunger liksom på låtsas. Alma, fem och ett halvt, tycker hon är söt. Jag tycker i alla fall att hon var given att åtminstone gå till andra chansen.

Nästa bidrag delar också gänget. Pernilla Wahlgren lockar fram känslor som inte ofta visas. En syster sjunger med med full hals och skriker av lycka när tonartshöjningen äntligen kommer, en annan muttrar att sådan här schlager är lika oaktuell som Py. Själv undrar jag hur hon tänker. Melodifestivalen betyder stor genomslagskraft och en relativt stor chans att få en karriär, alternativt väcka liv i en slumrande sådan. Så jag säger det igen - hur tänkte hon? Du får inte en göra en skiva eller åka på turné om du ställer upp med en sådan låt. Det tror jag du också förstår. Det borde du i alla fall.

Noll disciplin kunde inte ställa upp med en låt med bättre titel. Vill inte använda fler tangenttryck på dem.

Peter Jöback är ju minst sagt favorittippad och kvällens stora stjärna. Gänget runt tv-bordet på Hultet är ganska överrens om att förväntningarna kanske var lite väl höga. Låten satte sig inte riktigt så som man kanske hade trott. Men han har ju en röst som sammet. Kanske efter några fler lyssningar så.

Nu till dessa presentationer som deltagarna gör innan sina framträdanden. De ska alltså stå utlämnade framför en kamera och helt naturligt ("var bara dig själv") berätta en rolig anekdot eller ett dråpligt minne om en gammal pojkvän. Dessutom ska helst allt knytas ihop lite klämkäckt. De flesta har ingen kameravana över huvudtaget. Och det är en konst att prata helt naturligt som sig själv framför en kamera (att gömma sig bakom rollen som tex programledare eller nyhetsuppläsare är en enkel match i jämförelse). Så det kan inte bli annat än krystat och pinsamt. Väldigt krystat. Stackarna. Vad jag har saknat Luuks enkla lekar med deltagarna. Låt aldrig deltagarna behöva gå igenom denna tortyr en gång till. Det är inte kul för någon.

Kladdkakan är nu framdukad och kaffet upphällt. Alla tar (sin egen) ton i Ja må du leva - utan varken tonartshöjning eller Carolafläkt. Men med väldigt mycket känsla. Vinnarkänsla.